Tågtågtågtråktråktråk
På tåg som tar mig till Stockholm, är uttråkad och bakfull och uttråkad
Viktor spelar dataspel. Mitt pingvinspel är inte roligt längre.
Mitt i öknen står en kaktus. Själv. Och väntar på att det ska regna. Det var så längesedan nu. Men helst så vill hon att set ska finnas en annan kaktus i närheten. Någon som kan hålla henne sällskap så hon slipper stå där helt själv.
En skalbagge går förbi. Och blänger!
Kaktusen blir irriterad och ger en ilsken blick tillbaka.
Ha! Där fick skalbaggsjäveln - tänker kaktusen.
Men då börjar skalbaggen klättra upp på kaktusen! Går mellan taggarna och lyckas undvika det egentillverkade skydd kaktusen gjort. Kaktusen blir rasande och försöker skaka av skalbaggen, men förgäves... Skalbaggen strosar upp längst kaktusens mage, förbi halsen och över ansiktet för att hamna på huvudet. Där sätter den sig ner och plockar fram picknick.
På mitt huvve! - Tänker kaktusen högt som fan, nästan så att det låter.
Skalbaggen sitter där på kaktusens huvud och solar, äter smörgås, dricker lättöl, läser tidningen. Hela tiden känner kaktusen på sitt huvud hur skalbaggen lyxar sig och har det gott. Hela dagen går och när solen börjar gå ner så plockar skalbaggen ihop och börjar gå ner för kaktusen. Ibland kittlas det så att kaktusen har svårt att hålla sig för skratt, men arg är hon!
Skalbaggen kommer ner på marken och börjar gå där ifrån. Då kommer kaktusen på, att hon ändå tyckte om att ha skalbaggen där, helt nära.
Nej, snälla gå inte - tänker kaktusen. Jag vill inte vara själv här, jag vill att du stannar kvar och äter picknick mer på mitt huvud och kittlar mig. Snälla kom tillbaka.
Skalbaggen hör ju inte, och försvinner nu bort över en sanddyna med solen som sällskap.
Kaktusen gråter, men är glad att skalbaggen hade varit där en stund och hållit henne sällskap. Om inte för alltid ändå för en stund.
